Charlie såg en livlös man på banan bredvid: ”Folk sa: använd inte hjärtstartaren”

Det är inte alla som har räddat ett liv. Utan att tveka är det dock något Charlie Aldenstam kan stoltsera med. 
Hans blixtsnabba agerande på padelbanan räddade livet på Mikael Prohorenko. 

När Mikael Prohorenko segnade ner på padelbanan på Actionpadel i Stockholm stod Charlie Aldenstam på banan bredvid. 

Han agerade direkt. 

— Jag såg direkt att det inte var någon stukning. Så jag och Henry som jag spelade med sprang bort direkt och då såg jag att han var helt borta och utan puls. Då började jag och Henry göra hjärt- och lungräddning. 

Han fortsätter:

— Det blev väldigt dramatiskt och han började kräkas. Till slut fick vi fram ett hjärtstartare och då var det en del folk där som stod bredvid och några sa att: `Nej, den ska vi inte använda´, men jag sa att det ska vi visst. Så vi kopplade på den och när den sa till så tryckte vi av och då kom han igång, berättar Charlie Aldenstam.

Charlie har jobbat inom flyget i många år, som flygvärdinna, och deltog då regelbundet i utbildningar för hjärt- och lungräddning.

— Såna saker sitter för mig. Att man ingriper i en sådan situation — det kommer rätt så naturligt, berättar Charlie.

Det chockartade ögonblicket var snart slut. Ambulansen med sjukvårdspersonal kunde ta över. 

”Då sköljde det plötsligt över mig”

— Jag tror det kom typ två polisbilar och en brandbil också, så det var ju stort pådrag. Men det föll sig naturligt att hålla en hand på honom och efteråt kändes det ju rätt tumultartat — att ha hållit på en person som under en kort period varit död.

För så var det. Mikaels hjärta hade uppskattningsvis varit helt stilla i en minut. 

När det hände var Charlie helt uppe i det och adrenalinet gjorde honom påkopplad. Men när allt släppte senare på kvällen — då var det annorlunda. 

— När jag handlade på Ica sen så sköljde det plötsligt över mig. Jag kände mig helt tom och all energi försvann. Jag bara stod och stirrade framåt och min fru fick sköta handlingen. Man förstod vad man hade gjort, jag visste knappt om jag skulle skratta och eller grina, berättar Charlie. 

På söndag kväll fick han veta att Mikael var okej. Att han pratade och kunde äta. 

— Det är den bästa känslan man kan ha. Det var helt fantastiskt. 

Går det att beskriva hur det är — att ha räddat nåns liv?

— Ja, jag känner ju det. Att jag räddat nåns liv men jag tror tacksamheten är större hos honom och Maria (Mikaels fru, reds.anm), men visst är det stort. 

— Men jag vill inte ha någon medalj och jag kommer inte gå runt och spänna musklerna. Samtidigt kommer jag alltid veta att jag har gjort och det kommer alltid att vara stort. 

Ett sådant läge, som när Mikael föll ihop, får människor att agera på olika sätt. Många runtom i hallen blev chockade — andra agerade direkt. 

— Det är ju en bekräftelse av att man vågar gå in, att man har handlingskraften om nåt händer. 

Han avslutar: 

— Jag slutade flyga för 17 år sedan men ändå satt det i ryggmärgen. Att ha HLR-utbildningar kontinuerligt — det är jätteviktigt.