Mikael fick hjärtstopp på padelbanan — hjärtat stod still i en minut: ”Så tacksam att jag överlevde”

Otäcka scener utspelade sig förra veckan när Mikael Prohorenko spelade padel på Actionpadel i Stockholm. 
Efter drygt 50 minuters spel inför en serve segnade han ner på banan, hans hjärta hade stannat, och allt blev svart. 
Hallen stod stilla av chock men några individers agerande räddade Mikaels liv. 

— Jag är otroligt tacksam och glad över att de var så handlingskraftiga. Jag hade otrolig tur, framförallt för att de agerade så himla snabbt. De räddade mitt liv, säger Mikael Prohorenko, 56, i en intervju med PadelDirekt. 

Det var lördagen den 31 november. Mikael Prohorenko blev uppringd och tillfrågad om att spela klockan 11, det saknades en gubbe. Snabba puckar men 11.00 var han på banan.

— Jag hade aldrig träffat min partner innan, så fem minuter innan hälsade vi på varandra, berättar Mikael Prohorenko. 

Han tänkte direkt att det var lite jobbigare än vanligt och att det kändes extra varmt. Tidigt behövde han dricka vatten. 

Han fortsätter: 

— Jag var ovanligt trött och törstig och jag minns att jag tänkte att `Är de så bra och går det så fort´, men så var det tydligen inte. Vi spelade vidare och sen vet jag att jag skulle serva, detta var i slutet av matchen, och jag minns att jag kände mig fruktansvärt illamående. Min partner sa då till mig att lägga mig på rygg — efter det är jag helt väck, berättar han. 

Mikael Prohorenko minns bara korta segment efter det men har fått en hel del återberättat för sig.

Så här fick han det återberättat för sig: 

”En del trodde nog bara att jag hade sträckt mig men snabbt förstod min motspelare och granne Anette Bjerselius att så var inte fallet. Så hon sprang fort till receptionen och larmade och sedan sprang hon tillbaka till mig.

På bilden: Hallen Actionpadel i Stockholm. Foto: Privat 

Samtidigt hade en person på en bana bredvid, Charlie Larsson Aldenstam, uppfattat situationen och så började de två tillsammans att göra hjärt- och lungräddning. 

Han fortsätter: 

”Från det att jag segnade tog det sex minuter tills att både ambulans, polis- och brandkår var på plats. Så innan dess startade Anette och Charlie ett återupplivningsförsök med hjälp av en hjärtstartare och jag kom till liv. I det läget hade mitt hjärta varit avstannat i ungefär en minut”. 

På bara några få minuter hade den mysiga lördagsförmiddagen med padel för många förvandlats till en chockartad upplevelse. Mitt i sin egen katastrof kan Mikael också känna för alla de inblandade. 

— Jag låg där med uppspärrade ögon och det måste ha varit otäckt för många. Därför är jag så otroligt glad över Anettes och Charlies rådiga handlande. För dem var det första gången de behövde agera i skarpt läge och det är väldigt imponerande. Jag är oerhört tacksam för det, de räddade mitt liv. 

Nästa gång Mikael vaknar upp så ligger han i ambulansen. Det är inte heller något han minns, det har han också fått återberättat för sig:

— De berättade att jag gnällde över smärtor i bröstet. Och det visade sig att det hade gått några revben under kompressionerna, men i sammanhanget kan jag ta det. Sedan minns jag när jag kom fram till sjukhuset — de pratade de med mig och jag var kontaktbar. Jag har en minnesbild av att de kopplade upp mig med sladdar och började operera. 

”Tänkte mycket på min fru och barn”

Operationen, där läkarna gick in och gjorde en ballongsprängning, gick bra. Han fick veta att han hade råkat ut för en hjärtattack och till följd av den ett hjärtstopp. Han fick också veta att han hade haft väldigt tur. 

— Jag vaknade upp omtumlad efter nästan två dagars sömn och kunde flyttas från intensiven. Då hade jag fortfarande mina dojor på mig och bad personalen ta av dem, vilket var en befrielse. Men jag tyckte synd om sjuksyster där som tvingades göra det, skrattar han. Jag minns också att jag var väldigt hungrig och när jag hade fått äta kändes allt mycket bättre. 

Då kom tankarna:

— Jag tänkte mycket på min fru och barn som jag inte hade fått träffa, det är ju väldigt hårda restriktioner nu, och jag tänkte på hur det hade kunnat bli för dem om de hade tvingats klara sig utan mig. 

Efteråt har Mikael fått veta att han hade en skada på hjärtat sedan tidigare.

— Tydligen har jag haft en infarkt sedan tidigare, men inte vetat om det, och det har varit som en tickande bomb. Så nu har jag fått en ICD (en form av hjärtstartare) inopererad som övervakar min hjärtrytm. Så händer det något med hjärtat så får jag en pärla av den — men vill det sig väl så kommer den aldrig att användas, berättar han. 

Förra fredagen fick Mikael lämna sjukhuset. Då hade han återhämtat sig tillräckligt mycket och alla prover hade tagits. Efterspelet sedan dess har enbart varit ljust. Mikael kommer att få äta medicin i resten av sitt liv men ska, om allt ordnar sig som det är tänkt, återigen kunna leva ett helt normalt liv. 

— Jag har fått alla förutsättningar för att komma tillbaka. Jag är jävligt trött, har ingen ork, och är ganska så mörbultad, men på något sätt är det nästan som att födas på nytt. Nu ska jag ta det lugnt och sedan ska jag komma igång och då ska utsikterna för att jag ska kunna bli hundra procent återställd vara goda, fortsätter han. 

Har ett annat perspektiv på livet

Nu väntar tre månaders rehab för Mikael och han träffar regelbundet kuratorer och läkare. Det kommer bli mycket äta, sova, äta, sova – och korta promenader. 

— Det som varit finns inte längre utan det måste byggas upp på nytt. Men eftersom jag hade en defekt tidigare så kan det ju bara bli bättre nu. 

Han berättar att han alltid varit en ganska lugn och sansad person innan men att han nu känner ett ännu större lugn över saker. 

— Jag har ett annat perspektiv på livet och kommer nog inte bli så uppjagad. Det finns viktigare saker än pengar och jobb — att se till att bli frisk till exempel. 

Efteråt har han också kunnat träffa de han kallar för sina änglar. Anette har han träffat personligen och Charlie har han pratat med i telefon. 

— När jag träffade Anette gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Det betydde otroligt mycket, hon är för evigt en ängel. Men jag är fortfarande irriterad på att de jäklarna spöade oss, skämtar han. 

En dag har han också tänkt att besöka padelbanan där allting inträffade. 

— Det kommer jag nog tids nog att göra. De har hört av sig och så. Men jag ska skynda långsamt, först gäller det att läka ihop och återhämta sig. 

Kommer du att spela padel igen?
— Absolut, det kommer jag att göra. Jag ska ju ha den där revanschen, annars är ju allt förgäves.