Visst går rubriken att misstolka, den som sett mig svinga padelracket typ tre gånger vet att jag är så långt ifrån proffs man kan bli.
Men de senaste veckorna har jag i alla fall kunnat inbilla mig att jag är liiiite som padelproffsen — det vill säga att jag tränat padel regelbundet.
Ja, jag har tagit mina första padellektioner efter att ha flyttat till Valencia för en månad sedan. Att bli instruerad av en tränare på padelbanan är verkligen helt nytt för mig efter att ha spelat kompismatcher i typ tre, fyra år.
Den där känslan av att plötslig vara seriös är märklig när man över lång tid bara sysslat med padel för att det är så sjukt roligt att spela. Eller alltså, seriös och seriös. Det beskriver mest känslan när man står där och lär sig grunderna i bandejan. Jag har bara hunnit träna padel vid fyra olika tillfällen, men du som läser detta och faktiskt försökt lära dig något nytt i vuxen ålder förstår vad jag menar. KÄNSLAN av att vara seriös, vilket för mig i detta sammanhang innebär att jag lär mig något nytt.
Det är riktigt kul att träna padel, faktiskt. Roligare än jag trodde. Kanske är det för att jag verkligen är helt oskolad? Mycket möjligt — det kanske är som att köra på en härlig landsväg första gången. WOW, tänker man — och nästa gång kan den vara rätt så trist.
Bord eller månad? Vem vet
Hur det är att instrueras av spanska padeltränare när man bara kan några ord spanska? Av de fyra träningstillfällena har två varit helt privata, de två andra ”gruppträningarna” där det varit en tränare och två elever (jag och en till). En av mina tre tränare (Miguel) har pratat klockren engelska, den andra (Juan) talar helt okej padel-engelska och den tredje (Carlos) förstod inte ett ord engelska. DET var utmanande. För oss båda.
Privatträningen med Carlos var i går kväll och jag tog med min svenska flickvän Sally som tolk och allmänt mentalt stöd. Det visade sig vara begåvat.
När jag efter uppvärmingen fick frågan vilket land vi kommer från och om vi är här på semester så skulle jag förklara att nej, vi ska bo här i minst sex månader. Hur fan säger man månader, funderade jag och vände mig till flickvännen som alltså är mycket bättre än mig på spanska. ”Visst är månader ”mesas”?, frågar jag henne och hon nickar. Jag gör några försök att förklara och till slut verkar han i alla fall förstå att vi ska vara kvar i Valencia en tid. Fem minuter senare börjar Sally garva högt där utanför buren. ”Du har sagt till honom att vi är här i fem BORD. Det heter ”meses, inte ”mesas”. Carlos skrattar även han och konstaterar att han fattade ändå. Well well. Det är långt ifrån första gången det blivit språkliga fel från min sida denna månad, men det är bara att kämpa på.
Får inte inte ens betala för mig
Jag ska försöka runda av detta blogginlägg som egentligen bara skulle bli några rader om en privat padelintensiv december i Valencia, men här kommer några punkter fakta som jag tror några där ute kan finna intressant.
- På två olika klubbar, efter mina första träningar på respektive klubb, tilläts jag inte betala för mig. Totalt tre timmar med en padeltränare gratis. TACKAR!
- Priset på den ena klubben för en timmes privatträning är i alla fall 26 euro, sköna kontraster mot Sverige förstås.
- Padelappar används inte på samma sätt i Sverige här i Valencia, utan klubbarna har egna sajter/appar där man bokar bana och har möjlighet att hoppa in i andra spelares matcher. Har fungerat smidigt.
- Det har kostat 16–20 euro att boka en utomhusbana i 90 minuter. En illa bevarad hemlighet har bekräftats på samtliga banor jag beträtt hittills — banorna är klart mer ojämna och slitna här än i Sverige. Men det är oftast skitsamma för oss glada amatörer.
Att summera vad jag lärt mig (läs: försökt lära mig) rent tekniskt på banan får jag återkomma till när jag har minst en arbetsdag på mig att skriva ner allt. Bara att beskriva träningsvärken jag upplever just nu… Skämt åsido, hoppas detta kunde ge några läsare lite information om hur det är flytta sin amatörpadel från kylan i Sverige till vårvärmen i Spanien.
På återhörande! /Padelbabbel i Valencia
