”När jag jobbar på förbundet är jag objektiv och då har jag inget med PDL att göra”

En del i den landslagsapparat som det Svenska Padelförbundet är på väg att bygga sattes i dag när den före detta spelaren Mari Andersson utnämndes till förbundskapten för damlandslaget. 
PadelDirekt har pratat med nytillträdda förbundskaptenen. 

— Det känns jättekul och ska bli väldigt spännande. Ett ärofyllt uppdrag, säger Mari Andersson. 

Trots dagens utnämning är ganska lite kring den fortsatta verksamhetsplanen ännu satt. Inga möten eller läger är inplanerade ännu, berättar Andersson. 

— Vi inväntar besked kring vem som ska bli förbundskapten för herrarna samt en assisterande förbundskapten först. Vi har inte tagit planeringen längre än så.

— Vad gäller läger och samlingar är det inte aktuellt sett till pandemisituatioen som vi befinner oss i. Det är också anledningen till att det inte varit så aktivt kring landslaget. 

När kommer det vara klart med förbundskapten för herrarna och med en assisterande? 
— Förhoppningsvis ger det sig inom en snar framtid. När det är helt klart vet jag faktiskt inte.  

Något som däremot kommer att ske, i alla fall om Mari Andersson får bestämma, är att dam-och herrlandslagen åker på gemensamma landslagsläger och samlingar.

Hade förbundet erbjudit ett heltidsjobb hade situationen varit annorlunda.

— Det är inget som är satt i sten men där finns en tanke om att ha det gemensamt. Det blir lättare av praktiska skäl och så är det roligare eftersom mästerskapen också ligger tillsammans. Där tar jag med mig mig den erfarenhet jag har som spelare och då tycker jag det varit en fördel att man hejat kunnat på varandra. Det blir en bättre lagkänsla om truppen är större, förklarar hon.

Du jobbar ju som tränare för PDL Group där du är ansvarig för PDL Coach Academy till vardags. Riskerar det att finnas någon konflikt i den rollen och din roll som förbundskapten? 
— Jag ser det som en fördel att jag kan jobba på heltid med padel inom tränaryrket. Det är inte så många som kan det. Hade förbundet erbjudit ett heltidsjobb hade situationen varit annorlunda. Jag ser det inte som någon konflikt. I mitt uppdrag hos förbundet föreligger det att jag tar ut det bästa landslaget för ett mästerskap. Där har de varit tydliga. När jag jobbar på förbundet då är jag objektiv och då har jag inget med PDL att göra. Jag tror inte det blir några problem. 

Det är alltså inte något heltidsuppdrag du kommer ha?
— Vi har inte pratat om det i detalj, men nej det är inte ett heltidsjobb. Det kommer vara fokus på mästerskapen. 

Får du någon ersättning?
— Det kommer att finnas en ersättning. 

Varför passar du för jobbet? 
— Jag hoppas att jag blev erbjuden jobbet för att förbundet i samråd har kommit fram till att jag är den bäst lämpade för uppdraget. Personligen tror jag att kan bidra mycket. Jag gillar att bygga lag och har jobbat mycket med det. Precis som i tennisen handlar det om att få individuella spelare att byggas till ett lag och det tycker jag både är viktigt och spännande. Jag hoppas kunna bidra med att både få ihop och maximera laget.

— En fördel är att jag har varit med som spelare. Jag vet hur det känns både mentalt och fysiskt att stå där. Det är inte bara padel som inkluderas då — det är många aspekter. 

Den svenska landslagsverksamheten har legat nere praktiskt taget sedan covid-19 slog till i mars. Nu ska den sakta men säkert ta form igen.

— Det är självklart viktigt att den gör det. Landslag är den absoluta toppen men för det behövs också en bredd. Det ser jag som viktigt. Där ser jag att vi kan ha en utvecklande roll, för ju bättre bredd vi har desto bättre blir toppen. Så det är viktigt att vi kommer igång men ännu viktigare att tävlingarna gör det. 

Det kommer bli en stor utmaning att ta ut ett lag

Och berättar att hon tror att uppehållet kan ha gjort de svenska spelarna gott. 

— Jag är helt övertygad om att de satsar och nu har de chansen att träna upp sig. När vi startar upp sen igen tror jag våra svenska elitspelare kommer att vara ännu bättre. 

Under de senaste två och ett halvt åren har Mari inte kunnat spela padel — vilket hon tidigare gjorde på just landslagsnivå — på grund av en knäskada. Men i den skadan finns det en tur-i-oturen-aspekt.

— Jag har bra koll på spelarna nu eftersom jag spelat mycket själv men också för att jag sedan jag skadade mig kunnat lägga mer tid i min roll som tränare. Att på ett objektivt sätt kunna kolla och följa vår spelare. 

Hon fortsätter:

— Men det blir allt svårare att hålla koll på alla. Det är många nya spelare, speciellt på damsidan. Det kommer bli en stor utmaning att ta ut ett lag – det är tuff konkurrens.

Två och ett halvt år utan att kunna spela matcher i padel. En riktigt allvarlig knäskada?
— Sammanlagt är det tre år som jag dragits med problemen. Och det är väl två år drygt som jag inte kunnat tävla i den utsträckning jag velat. Det är en ganska allvarlig skada som jag inte kommit till rätta med. Det är en skada som tar lång tid och de vet inte exakt vad problemet är. Just nu finns inget fokus på att tävla själv utan på att knät ska bli bra. Jag vet faktiskt inte om jag kommer kunna spela igen på hundra procent.

Du och Barre (Baharak Soleymani, som också har haft problem med ett knä) kanske kan konsultera ihop sen när ni möts via landslaget? 
— Ja precis.