21 juni, 10:04, 2022
.png)
Nu ska jag vara allvarlig för en stund. Jag ska lyfta ett ämne som väcker cirka en miljon känslor i mig, nämligen kroppsfixering inom kvinnlig elitidrott.
Under cirka tio års tid brottades jag med ätstörningar. Jag insjuknade inte för att jag tyckte att jag var tjock (vanlig missuppfattning att det alltid handlar om det) utan för att jag uppmärksammade att jag alltid åt mer än mina klasskompisar. Rationellt visste jag varför, jag tränade nästan varje dag, men emotionellt dög inte den förklaringsmodellen.
Jag testade att äta mindre portioner. Det funkade ju bra! Jag kände ingen större skillnad rent energimässigt, och framförallt hade jag lyckats med mitt uppdrag: att äta samma mängd som mina klasskamrater. Jag satte upp ett nytt mål: att äta mindre än mina klasskamrater. Nu började jag känna