Jag var i Malmö Arena i helgen och jag blev förtrollad. 
Till viss del av publiken — men framförallt av magikern Sanyo Gutierrez.

Men vi kan inte gärna lämna helgens padel-snackis onämnd. Jag pratar så klart om WPT Malmö som evenemang. Eller helgens snackis — det är nog ändå årets snackis, åtminstone hela årets padel-höjdpunkt. Fortfarande lite hög på ruset som jag upplevde så vågar jag påstå att det var en milstolpe för svensk padel. Nu var jag inte i Båstad för några somrar sedan men känslan är att detta var en milstolpe av ett annat slag.

Jag menar att det är nu sporten verkligen visat att den satt sig även som livesport. För i takt med att restriktionerna lättat och det har börjat öppna upp sig på arenor runtom i Sverige ställde vi ju oss alla frågan: Håller padel i konkurrens med andra sporter — eller är det bara en fluga? Det som visades upp i ett kokande Malmö Arena var ett kvitto på att farhågorna som debatterats de senaste veckorna — däribland med denna väl underbyggda krönika från min kollega Martin Nilsson — bara var just farhågor. Skåningar skryter gärna om att deras landskap är något av padelns vagga i Sverige — efter den här helgen är det befogat skryt. Stämningen de tre sista dagarna i Malmö var elektrisk och jag ömsom njöt, ömsöm fascinerades.

Men samtidigt som jag satt där och njöt med stående armhår och pirr i kroppen fascinerades jag över något annat. En padelspelare som trots att han hunnit bli 37 år gudskelov fortfarande spelar. Precis som det förmodligen var för många andra i Malmö var detta första gången jag fick uppleva WPT-padel live. Med pressackrediteringen kunde jag röra mig överallt förutom inne på banan och följa spelet från bästa utsiktsplats. Och det var en spelare som stack ut — och som jag menar var turneringens spelare — Sanyo Gutierrez.

Det finns mycket att skriva om hans spel i helgen men eftersom jag redan tagit upp mycket utrymme med att hylla stämningen ska jag försöka hålla mig kort. Det jag såg var bland det närmaste jag sett perfekt padel — framförallt perfekt försvarspel. Den långsamma mattan gynnade så klart honom, men hur man så obehindrat som Sanyo, som någon slags stadig klippa i stormen, kan avväpna attack efter attack från stjärnor som Arturo Coello, Juan Lebron och Paquito Navarro kändes närmast osannolikt och jag fick nästan gnugga mig i ögonen.

”Fick taket att lyfta efter matchen”

Han behövde ett set på sig mot Coello, sedan hade han läst honom i crossen, Lebron kopplade han grepp om nästan direkt, Paquito likaså. Sanyos försvarsspel var som hämtat ur en teoribok om padel och det värsta var att han knappt behövde förta sig. Sanyo nästan myser sig fram på banan och stannade i perfekt läge varje gång för att kunna hämta upp Coellos fake-smash — och Paquitos sylvassa backhand-volleys hämtade han upp gång på gång någon centimeter från marken.

Med en aura coolare än någon annans går han runt och ler och skrattar på banan, som att han är hemma i Argentina på en skön barbeque snarare än inför nästan 7000 personer i Malmö Arena. Hans lugn ihop med hans sanslösa perfektion är nog det coolaste med honom. Men det som gjorde mig allra gladast under helgen hände efter den gastkramande segern mot Juan Lebron/ Ale Galan. Då alltid så lugna Sanyo hamnade utanför sin bubbla, eldade på den storögt imponerade svenska publiken och fick taket att lyfta efter matchen.

Tack för helgen Sanyo, nu byter jag smashen mot sköna lobbar mot hörnet.