Padelbabbel: Usel inramning på Sardiniens WPT — var det sista gången?

Den elfte WPT-turneringen för året, Sardegna Open, spelades i Cagliari på ön Sardinien i Italien.
Här är mina tre spaningar från årets andra tävling utanför Spanien.

Inramningen var usel — kan det verkligen bli en turnering på Sardinien nästa år?

Denna WPT:n, den elfte i ordningen (om vi räknar bort Challengers och Exhibitions) måste ha varit den med tröttast inramning hittills.

Hela bilden hemifrån tv-soffan var rätt deppig. Framförallt på grund av publiken — vilken i bästa fall var rätt håglös — i värsta fall knappt ens där. Jag har inte lyckats hitta om det fanns begränsningar på hur många som fick vara där på grund av corona men jag har svårt att se det. Det är ju fullt med publik runt om på italienska fotbollsarenor, även om det så klart kan förekomma lokala skillnader. I sändning pratades det om att man var tvungen att kunna visa upp ett vaccinpass för att få vara där — och det räcker inte som anledning enligt mig. 

Att det dessutom från början, på fredagen, var nästan tomt på läktarna men att det under helgen dök upp något fler visar ju också att det snarare handlade om generellt ointresse än corona. Tydligen var fjolårsturneringen på Sardinien ingen jättehit heller, frågan är om de ens kommer tillbaka dit nästa år?

Även andra saker bidrog till den lite trista bilden. Det är ju så klart omöjligt att styra över vädrets makter men att hela fredagen regnade bort och man sedan fick komprimera ihop schemat bidrog ju också till att man tappade sug. Hade man, precis som många påpekade kring America vs Europe, kunnat ha någon form av reservplan?
Så har det ju varit på flera tidigare turneringar — vad hade man till exempel gjort om hela lördagen också regnat bort? 

Till detta var poängräkningen från helgens tv-produktion också ett haveri — var hen som skulle sköta grafiken i Italien full? Även bilderna som kommunicerades från World Padel Tour var undermåliga och man fick känslan av en budgetproduktion. 

Det var tomt på läktarna under fredagens kvartsfinaler på Sardinien.

Två dampar tävlar nu om att vara bäst

Där nånstans landar jag i det logistiska/arrangörsmässiga. 

Spelarna och prestationerna på plan då? 

De gjorde ingen besviken. Vi överröstes återigen av bländande padel och ska vi börja med damsidan fick vi se en gastkramande kvartsfinal mellan Tamara Icardo/Deli Brea och Paula Josemaria/Ari Sanchez där de förstnämnda hade — men misslyckades att förvalta — hela fyra matchbollar. Förmodligen för att de inte, på samma sätt som flera andra par, hunnit få den där så viktiga rutinen i de viktiga lägena. Men tro mig — nästa år kommer årets kometpar vara ännu bättre.

 Att Mapi och Maja Alayeto återigen gick till semifinal är också värt att nämnas. Mapi Alayeto gick i juni ut och berättade att hon har den obotliga sjukdomen MS som drabbar nervsystemet. Att hon trots detta fortsätter att kriga i världstoppen är inget annat än imponerande. 

I finalen möttes Paula Josemaria/Ari Sanchez — Gemma Triay/Alejandra Salazar. De sistnämnda vann en oerhört välspelad match och kvitterade därmed Sanchez/Josemaria i antalet titlar i år — fyra stycken — och jag tycker nu att det är tydligt att de två paren spelar i en klass för sig och kommer att vara etta och tvåa på rankningen när säsongen är slut, det vågar jag sätta mitt lite för dyra padelracket på. 

Ale Salazar och Gemma Triay firar efter segern på Sardinien. Foto: World Padel Tour.

Helt nya vinnare på herrsidan

Om det var i april/maj som Alex Ruiz hade vunnit sin första WPT-titel tillsammans hade det inte varit någon stor skräll. Då var det i två raka finaler och i storform. Men att de, efter att Franco Stupaczuk legat däckad i corona och inte ens varit i semifinal sedan april, skulle gå och vinna i Italien fanns väl inte i någons bok? 

Hursomhelst, och trots att de tvingades spela två matcher på kort tid under söndagen, lyckades de, och det är svårt att unna ett par en seger så mycket som de. Det skulle i så fall vara Mapi Alayeto. 

På bilden: Franco Stupazcuk & Alex Ruiz. Foto: World Padel Tour.

Till sist: För andra tävlingen i rad åkte superparet Fernando Belasteguin/Sanyo Gutierrez ut redan i den första omgången. En vändning på deras säsong jag absolut inte kunde förutspå. Vad är det egentligen som har hänt? Har lågan hos evighetsmaskinen ”Bela” börjat slockna?