Namn: Smilla Lundgren
Ålder: 19
Bor: Malmö
Meriter i urval: Senior-EM (2019), junior-VM (2017, 2019), SPT A
Hej! Ni som inte känner mig får den vanliga, korta versionen. Jag heter Smilla Lundgren och är en 19-årig tjej som har spelat padel i tre år.
Jag började spela padel då min tennistränare (och padelstjärnan) Billie Gajic föreslog padel för mig och min dubbelpartner, då vi tyckte det var roligare att spela dubbel än singel. Jag tyckte att planen var liten och väggarna på gränsen till omöjliga, speciellt när bollen skulle studsa två gånger i glas.
2017 spelade vi Sveriges första junior-VM, det var på den resan jag blev kär i sporten. Vi satt och kollade på pojkar 18-finalen där Jaime Chipi mötte Javi Garrido och jag tänkte: vad är detta? Deras spelsätt där dom väntade och väntade tills de fick läge, deras teknik i bandejan och hur de alltid gick ihop som ett par efter varje spelad boll vunnen eller förlorad. Sjukt imponerande!
2019 spelade jag junior-VM igen, denna gång var det ingen ”se och lära-resa” utan vi kom dit för att vinna. Flickor 18 som jag spelade i gick obesegrade genom lagmatcherna — vi vann över Argentina, Hollande, Portugal och Frankrike.
2019 blev jag också uttagen till seniorlandslaget. Jag kommer ihåg när Dani Dios ringde och sa att han ville ha med mig i laget och jag svarade ”is this a joke?” och blev så himla glad.
”Det absolut tuffaste jag har gått igenom”
På EM så landade jag fel och drog av mitt korsband. Något som jag är så trött att prata om, så jag orkar knappt gå in på det längre. För mig är det än i dag ett känsligt ämne. Det är det absolut tuffaste jag har gått igenom och ingen som inte har haft en långvarig skada kan relatera till det. Jag har extremt mycket sympati för de som har tagit sig igenom långvarig rehabilitering av skada och sedan efteråt fortsätter att prestera på en hög nivå, som Victor Claesson som gjorde mål för Sverige i sista gruppspelsmatchen. Likaså har jag sympati för de som inte orkar, där resan är för lång och de positiva resultaten kommer för sällan.
Tankar som jag måste jobba med än idag är vad hade hänt om jag inte skadade mig? Var hade jag varit nu med min padel? Min resa har fått mig att inse vikten av att lägga in tillräckligt med fys, rehab och vila som en del av träningsupplägget.
Jag är så fruktansvärt glad att jag är på den nivån som jag är på idag, jag har bara spelat fullt ut i fyra månader efter ett års uppehåll. Vid denna tid förra året så kunde jag inte gå ordentligt, så det har hänt mycket och jag kan lova er att det kommer hända mer.
Det bittra är att jag tycker att det påverkar mig fortfarande, att komma tillbaka under Covid-19 har inte varit lätt. Slutade som rankad tio bland damerna innan skadan och hade varit given att få spela alla SPT, men istället måste jag söka wildcard och då får reda på veckan innan om jag får spela eller inte. Jag är ändå väldigt tacksam att jag har fått varit med på tre SPT:er. Jag tror inte jag är ensam när jag säger att äntligen, äntligen, äntligen öppnar klasserna upp igen och tävlingarna är för alla.
Kul nog har jag ett fullspäckat schema inför den kommande hösten och det ska bli extra kul att ha med er på resan och jag kommer hålla er uppdaterade längst vägen!
Tack till PadelDirekt för denna möjlighet!
